Det där med kärlek.

Att var kär och tillsammans med någon och att vara ensam ses för det mesta som motsatser till varandra. Alla ni som läser bloggen har rimligtvis förstått att jag är en ganska ensam människa och alla ni som känner mig vet att jag förutom att vara en ensammänniska också kan var lite bitter och väldigt emot allt som har med kärlek att göra och som naturlig följd till det, också människor som är i par. Även om det ofta är denna bild jag förmedlar till andra människor, ibland på skämt och ibland på allvar, så skulle jag vilja hävda att det inte är en helt sanningsenligt bild av mina åsikter kring detta. Det är dock inte heller en falsk bild.

Eftersom jag spenderar mycket tid ensam har jag haft mycket tid att fundera på det här med kärlek. Däremot är det inte på något sätt säkert att min bild av kärlek är förenlig med hur andra människor ser på kärlek. Och vad som är en "korrekt" bild av kärlek, om någon sådan nu finns. Men några saker har jag kommit fram till, eller i alla fall funderat på.

Jag har kommit fram till att jag egentligen inte har något emot kärlek.

Tacka gud för det tänker du säkert, ingen vettig människa kan väl på riktigt tycka att kärlek är någonting dåligt? Och nej, ingen vettig människa kan nog vara emot kärlek och tycka att det är någonting dåligt. Det jag däremot vänder mig emot är det väldigt många människor offrar för kärleken.

Människor offrar vänner, familj, karriär, sitt eget liv och delar av sig själva för kärlekens skull. De flesta offrar inte allt men många offrar någonting. Det kanske är vackert. Det kanske är vackert att offra saker för kärleken. Det kanske är det yttersta beviset på kärlek, att offra så mycket som möjligt för den man älskar. Ju mer man offrar, desto bättre och starkare är kärleken. Men är det verkligen så?

Många människor blir helt andra människor när de är kära och ingår i ett par. Ibland förändras man till det bättre men alltför ofta förändras människor till det sämre. Många offrar sin egen person och sitt eget liv för att bli en del av ett par. Man måste helt plötsligt vara tillsammans jämt och göra allt tillsammans, man kan inte göra någonting på egen hand och ALLT är personen man är tillsammans med. Det är den dit och den hit och den är så och den gör det osv. osv. Gulligt kanske? Eller tragiskt? Att en annan person ska spela huvudrollen i ditt liv, är det verkligen sunt? Oftast förändras människor inte över en natt (även om det hänt) och de flesta människor som är kära och i par skulle antagligen inte hålla med mig om att det är på det här sättet. Men det är det.

Jag trodde att hela grejen med kärlek var att man älskade allt hos en person. Ingen är perfekt men det är väl det som ska vara det fina med kärlek, att man älskar någon förutsättningslöst trots alla deras fel och brister. Eller som jag faktiskt hellre skulle vilja uttrycka mig, tack vare deras fel och brister. Givetvis är det inte BARA en persons fel och brister man älskar, utan också alla bra och positiva egenskaper en person har och är. Det är ju i 99 fall av 100 de positiva egenskaperna man blir kär i. Men det är skillnad på att vara kär i någon för att den är snygg, kul eller snäll etc. och att älska någon förutsättningslöst och veta att man vill spendera resten av sitt liv tillsammans med den här personen. Och det är den senare typen av dessa jag pratar om.

Det är ju liksom det som ska vara det bästa med kärleken. Att när man hittat den där personen så älskar man den lika mycket (om inte mer) för alla knäppa och dumma egenskaper och egenheter personen har och är.

Och så det där med folks förflutna och dumma saker man gjort i sitt "tidigare liv". Hur kan människor ha så svårt att dela med sig av sådant? Och hur kan människor bli så sura över vad folk ha gjort tidigare i livet? Okej, jag förstår att man kanske inte vill dela med sig av allt och man måste inte berätta allt för varandra. Men om saker kommer på tal, är det då rätt att ljuga eller bli tyst som muren? Misstag och dumheter leder allt som oftast till att man lär sig saker och får erfarenheter man inte skulle haft om man inte gjort några misstag eller dumheter. Alla människor formas av sitt förflutna och allt man tidigare gjort är ju en stor del av den man är. Att då försöka dölja sitt eget förflutna eller lacka på den andra personens förflutna är bara dumt och ganska konstigt om man säger att ens kärlek är förutsättningslös.

Det låter kanske som att jag är alldeles för naiv när det gäller hur jag ser på kärlek. Ingenting är trots allt svart eller vitt och man kan inte få allt. Jag är medveten om att saker inte är svarta eller vita men jag har ändå en bild av när det gäller kärlek så är det svart eller vitt som gäller. Antingen finns den verkligen där på riktigt, eller så gör den inte det.

Det flesta förhållanden tar så småningom slut. Och det tyder ju på att jag har rätt. Att det mesta kanske inte är svart eller vitt, men att när det kommer till kärleken så finns inga gråskalor. Och det finns gånger då det bara är rätt och då håller kärleken livet ut.

Men det kanske är därför jag är ensam & bitter, för att jag har alldeles för höga förväntningar på kärlek. Och riktig kärlek är sällsynt.

Riktig kärlek är nämligen när man är beredd att offra allt för någon, men inte behöver göra det.