Det kanske är meningen att jag alltid ska vara ensam. Det där skämtet för några år sedan om "ensamgabbi", det kanske har blivit mitt öde. Det kanske är den jag ska vara. Jag kanske kommer bli en sån där stackars ensam tant som kommer att sitta där när jag är 85 år, och fortfarande vara ensam. Jag kanske kommer vara en sån som man läser om, en ensam en som ingen kommer och hälsar på, en som ingen har. Fast jag kommer i alla fall inte bli en katt-tant. Om jag blir en katt-tant så är det fan riktigt illa. Riktigt illa! Jag hatar verkligen katter. Kan någon snälla (nästan) skjuta mig om jag blir en katt-tant?
Men helt seriöst nu (som att någonting jag någonsin skriver skulle vara det). Man (eller i alla fall jag) funderar ofta mycket på vad man inte har. Lite i stil med "man vill alltid ha det man inte kan få (och när man väl kan få det så vill man inte ha det längre)" och jag skulle vilja säga att det är lite lika med hur man tänker, att man funderar alltid på det man inte har (och när man väl har det så funderar man inte så mycket på det, då tar man snarare saker för givet, det gäller allt). Vilket av naturliga skäl gör att jag som är en ensam själ funderar mycket på det här med kärlek och att inte vara ensam och ja., det.
Det jag tänkt på mycket är att det här med kärlek verkar komma så naturligt för vissa, de flesta, alla..?
Det är liksom en sådan lätt grej. Att bara hitta någon hipp som happ och sen bli kär. Bara sådär. Sen kanske det tar slut men då hittar man någon ny hipp som happ och så blir man kär igen. Bara sådär, igen. Det där med att vara kär, vara mer eller mindre seriös, öppna upp hela sitt hjärta och sin själ, dela med sig av allt verkar för många vara så himla enkelt. Och för många händer det om och om och om igen. Folk verkar liksom inte ha några krav. De tar första bästa och nöjer sig med det. Eller kanske inte nöjer sig eftersom de verkar kunna byta kärlek och hitta en ny ganska fort många gånger men ändå. Människor verkar kunna bli ihop med vem som helst. Och det är klart, om man inte har några krav och kan bli kär i eller i alla fall ihop med vem som helst, då är det kanske inte så svårt att hitta någon. Jag förstår inte.
Sen för en del av oss, eller i alla fall för mig, kanske bara för mig (ensam i allt) kommer det inte naturligt alls. Aldrig. Eller nästan aldrig i alla fall. Det verkar som att det är det största hindret i världen. Att hitta någon, att bli kär i den här personen och att det sen ska bli någonting mer, någonting bra eller ja, någonting alls egentligen., någonting mer än en oklar röra. Fast kärlek verkar i och för sig mest vara en oklar röra men.. vad vet jag. Det borde ju vara lite trevlig i alla fall kan man tycka.
Saker som sedan kanske inte hjälper mig (att bli kär) och någon annan (att bli kär i mig) är ju att jag är en lagom neurotisk och underlig person. Jag är knäpp. Ibland kul knäpp, ibland bara dåligt knäpp, ibland riktigt knäpp och ibland verkligen bara knäpp. Att jag dessutom har alldeles för höga krav på hur en person ska vara hjälper knappast till. Krav som jag knappast lever upp till själv. Jag tänker för lite på rätt saker och för mycket på fel saker. Jag är nog inte som andra människor. På gott och på ont. Eller så vill jag bara som alla andra uppfattas som att jag är speciell trots att jag är precis som alla andra. Så himla tragiskt, fast kanske mänskligt ändå.
Fast det kanske inte är konstigt att jag inte lyckas hitta någon som jag vill vara med och som vill vara med mig. När man tänker efter så är det kanske inte så konstigt alls.
Jag vet ju inte vem jag är, jag vet inte vad jag håller på med och jag vet inte vart jag är på väg. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv och jag vet inte vem jag vill vara. Om jag inte vet vart jag ska, hur ska jag kunna hitta någon som vill följa med mig dit? Och hur ska jag kunna hitta någon som verkligen vill vara med mig, när jag inte vet vem jag är?
Så jävla oklart. Fast kanske klart ändå.
Sämst ever. Jag har definitivt tappat stinget att skriva om något roligt, vettigt eller vackert. Något med en röd som inte bara spårar på ett trist och deprimerande sätt. Ledsen för det alltså. Suck på mig.
Fast det kanske inte är konstigt att jag inte lyckas hitta någon som jag vill vara med och som vill vara med mig. När man tänker efter så är det kanske inte så konstigt alls.
Jag vet ju inte vem jag är, jag vet inte vad jag håller på med och jag vet inte vart jag är på väg. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv och jag vet inte vem jag vill vara. Om jag inte vet vart jag ska, hur ska jag kunna hitta någon som vill följa med mig dit? Och hur ska jag kunna hitta någon som verkligen vill vara med mig, när jag inte vet vem jag är?
Så jävla oklart. Fast kanske klart ändå.
Sämst ever. Jag har definitivt tappat stinget att skriva om något roligt, vettigt eller vackert. Något med en röd som inte bara spårar på ett trist och deprimerande sätt. Ledsen för det alltså. Suck på mig.
